Nostr notes by Carl Heath - Musings on the Internet

## Mellan tivolin och torg – tankar om demokratiska rum i en ...

2026-06-21T09:09:54Z

##

Mellan tivolin och torg – tankar om demokratiska rum i en digital tid

Jag satt för en tid sedan i mitt arbetsrum med lurar på och samtalade på distans med Mikael Öhman Almén, han i Forum för levande historias studio, i [deras podd Demokratin och du](https://www.levandehistoria.se/fakta/demokrati/podden-demokratin-och-du ). Två rum, sammankopplade över internet. I efterhand känns det passande. Avsnittet heter Demokratin i en digital tid, och det var ungefär det vi ägnade en dryg halvtimme åt. Hur digitaliseringen formar om villkoren för det demokratiska samtalet, och om hur vi som samhälle bör förhålla oss till utvecklingen. Jag tycker samtalet blev bra, och tänkte jag skriver några rader om det. Kanske gör det någon lite nyfiken på att lyssna.

När jag reflekterar över samtalet slog det mig att vi inte egentligen pratade om teknik alls. I stället pratade vi om rum, och om var det demokratiska samtalet egentligen äger rum idag, och vilka egenskaper de rummen har. För tio år sedan ”var vi alla” på Facebook. Idag är opinionsbildningen utspridd över X, TikTok, Instagram, Facebook, Youtube och en handfull andra plattformar. Gemensamt för den absoluta majoriteten är att de inte är byggda för demokratiska samtal, utan för att få människor att stanna kvar vid sina skärmar, och dela sin uppmärksamhet med de annonsörer som betalar för kalaset. Marshall McLuhan myntade redan på sextiotalet att mediet är budskapet, och det ligger något oroande precist i det. En uppmärksamhetsekonomisk algoritm premierar det som väcker starka känslor och det som polariserar, eftersom det är så vår uppmärksamhet fångas och säljs vidare. När vi för in medborgaren och staten i en miljö som mer liknar Mall of Scandinavia eller Gröna Lund än torget eller biblioteket, då ska vi inte bli förvånade om samtalet börjar bete sig som det gör på ett tivoli. Snabbt, känslostyrt, upphetsat.

Mikael var en bra samtalspartner just för att han inte lät mig stanna i dystopin. Det är ju ofta rätt så lätt hänt att det blir så. Vi pratade denna gång lika mycket om möjligheterna. Närhetsprincipen, det statsvetarna kallar subsidiaritet, har ju i grunden förändrats av digitaliseringen. Förhållandet mellan medborgare och stat, makten över ordet, är inte längre definierat av hur långt fysiskt man är från varandra. Makten förskjuts och förändras med teknologi, och med vår tids digitala medier kan fler både nå och påverka politik över både geografi och tid. Och jag fick tillfälle att lyfta sådant som gör mig genuint hoppfull. Kungliga bibliotekets språkmodell KB Whisper som transkriberar svenska oavsett dialekt, så att våra ljudarkiv plötsligt går att packa upp. Riksarkivets tjänst som läser handskrift tillbaka till sextonhundratalet, och låter oss komma åt vårt eget kulturarv på ett nytt sätt. Det är samma teknikutveckling, sedd från andra hållet. Två sidor av ett och samma mynt.

Något som vi i samtalet kom att stanna upp vid i samtalet handlade om demokratin i sig självt. Att den i många avseenden är ett verb. Det är inte ett tillstånd vi ärver och förvaltar, utan något vi gör, om och om igen, tillsammans. Och i takt med att tekniken förändrar förutsättningarna måste vi också vara beredda att forma om de rum där demokratin ska få plats. Vi har flyttat in i de digitala köpcentrumen och nöjesparkerna utan att ställa oss den enkla och jobbiga frågan om hur vår tids digitala torg bör se ut. De platser där den långsamma och eftertänksamma tanken får mer utrymme än den uppmärksamhetsekonomiska. Det torget, det kommer ingen aktör som vill tjäna pengar på vår uppmärksamhet att bygga, helt enkelt eftersom det inte är lönsamt. Samhällets digitala infrastruktur behöver byggas i och av samhället självt, designat efter de principer och logiker som tjänar samhället bäst. Konsekvensen av detta är att det inte går att lägga skulden för de bristande demokratiska samtalen på ägarna av våra digitala tivolin och köpcentrum. Vi behöver i stället i samhället ta ansvar för frågan. Precis som vi en gång skapat förutsättningar för demokratiska samtal i den fysiska världen.

Samtalet berörde också en i min mening underskattad risk, och det är det som är strukturellt. Det faktum att vi har lagt våra demokratiska samtal ovanpå teknologier vars syften är helt andra, och att vi som samhälle ännu inte på allvar ställt oss frågan om vad ett gott demokratiskt samtal i en digital miljö egentligen är. För varje dag vi låter bli är en förlorad dag i det avseendet. Om ett samhälles gemensamma berättelser ska komma till uttryck genom sex sekunder lång AI-slop i ett flöde, då har vi ett problem som ingen faktagranskning i världen löser.

Ett poddsamtal är i stunden, och formar berättelser i det prövande, det ofärdiga och det som inte hunnit slipas till en exakt formulering. Vi kom att beröra frågor som jag inte är i närheten av att ha tänkt färdigt kring, om det ens går att göra. Vi berörde frågan om tilliten, det som ibland kallas det nordiska guldet, och hur tunn den väven egentligen kan bli utan att falla sönder. Vi pratade om näthat och hot, och vad det gör med ett samtal när en röst tystnar och en annan därmed hörs mer. Och om flera andra områden.

Till varje avsnitt av sin podd har Forum för levande historia lagt samtalsfrågor, tänkta att användas på en arbetsplatsträff eller i kollegialt lärande. Jag tycker det är ett spännande grepp. Ett samtal som det här är inte färdigt när inspelningen är klar, utan formas vidare av lyssnarnas egna reflektioner, tankar och berättelser.

Har du en halvtimme och ett par hörlurar så lyssna gärna. Och fundera medan du gör det: var någonstans du har dina demokratiska samtal idag, och hur du skulle vilja att de fick äga rum, om de fanns någon annanstans.?

*Avsnittet: [Demokratin i en digital tid](https://www.levandehistoria.se/fakta/demokrati/podden-demokratin-och-du ), podden Demokratin och du, Forum för levande historia. Finns på levandehistoria.se och i de flesta poddappar.*

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #SocialMedia #Svenska

## Den kalla hybridkrigföringen *Det är minus femton grader i ...

2026-02-02T19:41:19Z

##

Den kalla hybridkrigföringen

*Det är minus femton grader i Kyiv. Du vaknar tidigt, inte av väckarklockan utan av kylan. Ingen el. Ingen värme. Utanför fönstret ligger staden nästan helt mörk. Så börjar Liubov Tsybulska sin berättelse. Tsybulska är en av Ukrainas ledande experter på kognitiv krigföring och talade på länk till RISE innovationsverkstad i Göteborg den 21 januari, där centrala aktörer inom Sveriges totalförsvar hade samlats.* *För många blev hennes vittnesmål om livet under hybridkrig det starkaste momentet under dagen. Efter evenemanget har deltagare hört av sig och velat dela hennes ord vidare. Jag frågade Liubov om jag fick göra det, och hon tackade ja. Nedan följer hennes tal i sin helhet. Hon talar inte om abstrakta hot. Hon talar om en verklighet som redan är här.* *Lyssna gärna, eller läs hennes anförande som text här nedan. Dela sedan gärna denna berättelse, så att fler får möjlighet att ta del av en direkt berättelse om vad som är verkligheten idag för miljontals människor i ett land i Europa. *

https://youtu.be/eOkVSZK3y_4?si=ly2C2AdOdkys0nZF

Thank you an invite and an opportunity to speak on behalf of Ukrainians.
Let me start with a moment from our reality these days, because it captures more about this war than any definition ever could.

It is unusually cold winter. The temperature outside is -15. You wake up early, not because of an alarm clock, but because your apartment is cold. There is no light. No heating. Often no water. Your phone still works, but only because you charged it the night before, not knowing whether electricity would still be there in the morning. When you look outside, your city — a city that used to be full of light and movement — is almost completely dark.

This is not a scenario exercise. This is not a future risk. This is what life in Ukraine looks like right now.

And I begin here not to dramatize, but because this is where cognitive warfare becomes tangible. We often describe cognitive war as something abstract – as influence, manipulation, narratives, information flows – but in reality it is deeply physical. It lives in exhausted bodies, in families trying to keep children warm, in people making decisions under pressure and fear.

When Russian missiles and drones destroy energy systems, heating infrastructure, water facilities, this is not only an attack on objects or networks. It is an attack on judgment, on endurance, on the ability to think clearly. At the same time, Russia is launching information campaigns designed to amplify fear and doubt, spreading messages that there will be food shortages, that the system is about to collapse, that the government has no evacuation plan, that people are being abandoned.

Now imagine hearing these messages when you have children, when you are sitting in an unheated apartment and trying to decide whether to stay or to leave. Imagine how this sounds when you are a soldier at the frontline, holding your position, knowing that your family is freezing at home. This is cognitive warfare. And it works only if society begins to fracture from the inside.

This is why modern wars are no longer primarily about governments fighting governments or armies fighting armies. They are about societies being targeted as a whole. They aim to exhaust resilience, fragment communities, and create a sense that resistance is pointless. No army, no matter how capable, can withstand this pressure if the society behind it is passive, divided, or psychologically overwhelmed.

Ukraine continues to resist not because it is stronger in resources, but because society – imperfect, tired, and traumatized – has not collapsed. That resilience did not emerge by accident, and it was never purely military.

At the same time, hybrid warfare evolves faster than most of our institutions are designed to respond. The rate of change is relentless. One day the pressure is cyber, the next it is energy, then migration,, then legitimacy, then trust in elections, then trust in media. There is no clear sequence, and there is no pause button. Systems built only for stability struggle when faced with constant transformation.

This is why total defence today cannot be understood only as preparedness or protection. It is about the ability to adapt while under attack, to manage change while being targeted, and to integrate technological advances without losing coherence. It is as much about governance and leadership as it is about capabilities.

The idea of a whole-of-society approach is therefore not a slogan. It is a necessity. In Ukraine, teachers became communicators, mayors became crisis managers, journalists became part of national resilience, tech companies turned into elements of defence infrastructure, and volunteers often closed gaps faster than formal institutions could. This was not perfect coordination, but it was shared responsibility, and that shared responsibility made the difference.

Resilience cannot be outsourced. It cannot be centralized into a single institution. Trust cannot be commanded. It has to be cultivated long before a crisis begins, or societies will pay a much higher price when pressure arrives.

In this environment, leadership becomes the decisive terrain. Not leadership as control, but leadership as sense-making — the ability to provide direction when information is incomplete, to maintain moral clarity when choices are painful, and to act with speed when certainty is impossible. In Ukraine, leadership often meant saying: we do not have all the answers yet, but we are here; this is hard, but this is why it matters; we will adapt again, just as we adapted yesterday.

Cognitive warfare punishes silence and hesitation. It exploits fragmentation. What it struggles to defeat is coherence, presence, and meaning. And this applies not only to governments, but also to media, industry, civil society, and technological leaders. In hybrid war, everyone shapes the cognitive environment, whether intentionally or not.

Ukraine is not an exception. It is a preview. What is being tested on us will appear elsewhere – against infrastructure, against elections, against social cohesion, against trust in institutions. The real question is not whether this pressure will come, but how prepared societies will be when it does.

Total defence in the twenty-first century is not only about defending territory. It is about governing transformation under attack, and about ensuring that societies remain capable of making, values-based decisions even under conditions of fear and uncertainty.

So as you begin this day, discussing total defence and resilience, I invite you to keep one image in mind: a dark city, a freezing apartment, a phone with little battery left, and a message saying, “It’s hopeless.” And then remember that despite all of this, people do not surrender.

That is what cognitive warfare tries to break.

And that is what whole-of-society defence exists to protect.

Thank you.

#cognitiveWar #DigitalResiliens #English #hybridWar #Hybridkrig #Svenska #Ukraina #Ukraine

## Demokratin rämnar – så angriper USA sig självtNär ...

2025-09-30T10:27:59Z

##

Demokratin rämnar – så angriper USA sig självtNär demokratier dör sker det sällan som en stor smäll. De förtvinar i det tysta, genom administrativa beslut, som verkar tekniska när de fattas, men som i efterhand visar sig ha varit något annat. Nyligen publicerade Vita huset just precis ett sådant beslut. [National Security Presidential Memorandum 7](https://www.whitehouse.gov/presidential-actions/2025/09/countering-domestic-terrorism-and-organized-political-violence/ ) (NSPM 7). Det förvånar mig att så få amerikanska och internationella medier har lyft fram detta presidentmemorandum i någon högre grad. För även om Trump under sina första nio månader lagt fram många ordrar och memorandum, så tillhör just denna ovanligheterna.

Ett säkerhetspolitiskt direktiv är inte vardagspolitik. Det inriktar och förklarar hur försvar, polis och underrättelsetjänster ska fungera. Vad NSPM 7 gör är att det riktar om FBI:s terrorbekämpningsapparat, det som kallas för Joint Terrorism Task Forces, mot amerikanska medborgare. Inte på grund av vad de har gjort, utan på grund av vad de tycker. I dokumentet finns en lista över kännetecken som ska vägleda utredare. Anti-amerikanska åsikter. Anti-kapitalism. Anti-kristendom. Kritik mot traditionella familjevärderingar. Det är ideologiska positioner som nu behandlas som tidiga varningssignaler för terrorism.

> *Common threads animating this violent conduct include anti-Americanism, anti-capitalism, and anti-Christianity; support for the overthrow of the United States Government; extremism on migration, race, and gender; and hostility towards those who hold traditional American views on family, religion, and morality.*

Hannah Arendt flydde undan nazismen och ägnade sedan sitt intellektuella arbete åt att förstå totalitarismens ursprung och människans politiska ansvar. Hon skrev att ”The sad truth is that most evil is done by people who never make up their minds to be good or evil.” Det som gjorde störst intryck på henne var inte monstrens ondska utan hur vanliga människor, tjänstemän och poliser, fortsatte arbeta medan normer och regler obemärkt försköts. De följde order, de tillämpade paragrafer, de bevakade gränser som förflyttats. Hon beskrev bland detta som ondskans banalitet. Faran i tanklöshet och lydnad, där ansvar avhänds genom att sluta tänka från den andres ståndpunkt.

Den auktoritära staten ges möjligheter när vanliga människor, byråkrater och poliser, fortsätter att göra sitt jobb medas reglerna tyst ändras. De följer order. De tillämpar regler och riktlinjer. De bevakar och befäster gränser som flyttas, utan att de själva märker det.

NSPM 7 är några sidor byråkratprosa. Direktivet hänvisar till befintliga lagrum och existerande institutioner. Men det gör också något nytt. Det tar FBI:s nätverk, Joint Terrorism Task Forces, beståendes av flera tusen agenter från federal, delstatlig och kommunal nivå, och säger åt dem att börja kartlägga organisationer och individer innan något brott har begåtts, utifrån de nya instruktionerna. Finansdepartementet får order att koordinera med banker för att spåra “misstänkta penningflöden”. Skattemyndigheten ska granska ideella föreningar för kopplingar till våld. Justitiedepartementet instrueras att åtala “till maximal utsträckning tillåten enligt lag”.

Direktivet kom efter två specifika händelser. I september mördades Charlie Kirk, en högerprofil och Youtuber. Samma vecka ägde en skjutning rum på en federal immigrationsanläggning i Dallas, och en person dog. Båda händelserna nämns i dokumentet som bevis för att våldet eskalerar. Men där finns också en annan argumentation. En hänvisning till mordet på sjukvårdschefen Brian Thompson i december förra året, det så kallade Luigi Mangione-fallet, där tusentals amerikaner i sociala medier uttryckte sympati för mördaren. Direktivet pekar på dem, på människor som skrev och delade inlägg, som exempel på ett nätverk som “främjar politiskt våld”.

Det är här logiken bakom NSPM 7 blir tydlig. Staten ser inte längre isolerade våldsbrott som händer i vakuum. Den ser kedjor av påverkan. Tänk dig en universitetslärare som håller ett seminarium om kapitalismkritik. En student delar föreläsningsanteckningarna på nätet. En aktivist organiserar en demonstration baserad på samma tankar. En ideell förening samlar in pengar för att stödja demonstranterna. När sedan någon, någonstans i den löst sammanhängande kretsen, begår ett våldsbrott kan alla steg i kedjan undersökas som delar av en konspiration. Direktivet beskriver hur detta börjar; i chattforum, på universitet, i sociala medier. Det beskriver hur kampanjer eskalerar genom “doxxing”, att publicera privatpersoners adresser för att utsätta dem för hot. Och sedan våldet. Men var ska polisen gripa in? Redan vid seminariet? Vid insamlingen? Vid demonstrationen? NSPM 7 ger inget svar. Det lämnar dörren öppen.

Visst finns det konstitutionella skydd. USA:s grundlag skyddar åsiktsfriheten, och högsta domstolen har fastställt att uppvigling bara kan straffas om den direkt uppmanar till omedelbart brott och sannolikt leder dit. Men domstolsprövning tar tid, ofta år. Och under tiden rullar utredningsapparaten på. Åklagare öppnar förundersökningar. Banker tvingas lämna ut kontotransaktioner. FBI kartlägger vem som känner vem. Personer kallas till förhör. Rätten kan visserligen stoppa övergrepp i efterhand, men först när skadan redan är skedd. Det är skillnaden mellan teori och praktik i en rättsstat under press.

Och här ligger den verkliga effekten. NSPM 7 behöver inte förbjuda någon att tala. Universitetsadministratörer skriver om sina regler. Banker väljer bort riskfyllda organisationer. Ideella föreningar lägger ner projekt som kan misstolkas. Journalister tvekar inför vissa ämnen. Det är självcensur, den sortens tystnad som ingen har beordrat men som alla förstår är säkrast. Timothy Snyder, som studerat hur demokratier kollapsar i Östeuropa, kallar det “att lyda i förväg”. Det är det första steget mot lydnad som system.

Det som gör NSPM 7 särskilt effektivt är att det inte kräver nya lagar. Strukturerna finns redan på plats. FBI:s Joint Terrorism Task Forces har funnits sedan 1980. Bankernas rapporteringsskyldighet existerar sedan decennier. Skattemyndighetens granskningsbefogenheter är etablerade. Det enda som ändras är prioriteringarna. Varifrån kommer hotet. Vem ska kartläggas. Vad räknas som riskindikator. Det kan en president göra med ett direktiv. Kongressen behöver inte rösta. Och det tar mycket längre tid att riva än att bygga.

Hannah Arendt överlevde nazismen och ägnade sedan livet åt att förstå hur demokratier förvandlas till tyranni. Hennes svar ger obehag. Det sker genom att vardagen normaliseras runt något onormalt. Hon beskrev byråkratin som “the rule of nobody”, där makten blir anonym och ansvar löses upp. Det dramatiska våldet har ersatts av administrativa beslut och dokumentation; legala i formen men ofta brutala i effekten. När regler och normer ändras utan att någon formellt bryter mot lagen, förskjuts gränserna obemärkt. Det är i det banala, det administrativa, det vardagliga som friheten går förlorad.

Man kan tycka att detta som nu pågår är avlägset, något som händer någon annanstans. Men idéer färdas. Metoder kopieras. Argument om säkerhet framför frihet låter lika övertygande på svenska som på engelska. När en demokrati börjar behandla vissa åsikter som riskmarkörer för brott flyttas en gräns som alla demokratier vilar på. Gränsen mellan tanke och handling. Mellan kritik och hot. Mellan opposition och fiende.

Timothy Snyder skrev i “On Tyranny” att auktoritärt styre sällan annonseras. Det smyger in genom till synes acceptabla administrativa reformer, genom säkerhetsåtgärder, genom undantagsregler som presenteras som tillfälliga men blir permanenta. Han varnar särskilt mot “den plötsliga katastrofen” som motiverar att man avskaffar maktdelning, upplöser opposition och inskränker grundläggande rättigheter.

> *“The sudden disaster that requires the end of checks and balances, the dissolution of opposition parties, the suspension of freedom of expression, the right to a fair trial, and so on, is the oldest trick in the Hitlerian book. Do not fall for it.”*

NSPM 7 kom efter riktiga våldsbrott. Det formuleras i juridiskt korrekt språk. Det hänvisar till terrorism som alla fördömer. Men det bygger en struktur där politiska åsikter i sig blir grund för statlig övervakning – och det presenteras som nödvändigt just nu, tillfälligt, rimligt. Det är exakt den mekanism Snyder beskriver.

Vad kommer att ske nu? Det vet vi naturligtvis inte. Men sett i en större kontext, är utvecklingen djupt oroande. Bloggen Lawfare lägger ut texten:

> *“In a world in which the president can declare that immigration from Venezuela is a “predatory incursion” and deport people summarily on that basis, in which he can use the same theory to blow up civilian boats in the Caribbean and kill the people in them, in which he can file indictments against political enemies just because he hates them, and in which he can simply refuse to implement inconvenient acts of Congress like appropriations and the TikTok ban, one can’t be too certain that nonsensical words like the ones in these documents can’t be made flesh too by force of presidential will and the flaccid response of others to that will.”*

När demokratier dör sker det sällan som en stor smäll. De förtvinar, ett byråkratiskt beslut i taget. NSPM 7 är ett sådant beslut. Det skedde den 25 september medan amerikanska medier fokuserade på annat. Den uppmärksamhetsekonomiska taktpinnen på sociala medier var så uppskruvad att ett byråkratiskt presidentdirektiv for obemärkt förbi. Det är en förflyttning som händer nu, i det tysta, medan världen tittar åt annat håll. Och när strukturen väl finns på plats visar historien att den är mycket svårare att riva än den var att bygga. Arendt visste det. Snyder varnar för det. Och nu ser vi det hända, i realtid, i USA.

**Läs mer:**

Lawfare Media
[https://www.lawfaremedia.org/article/the-situation–the-nonsense-and-the-menace](https://www.lawfaremedia.org/article/the-situation--the-nonsense-and-the-menace )

Ken Klippenstein
https://www.kenklippenstein.com/p/trumps-nspm-7-labels-common-beliefs

#Demokrati #Svenska

Tack Tobias, ja jag blev sugen på det lilla äventyr 37signals ...

2025-08-25T06:09:02Z

In reply to nevent1q…an3p
_________________________

Tack Tobias, ja jag blev sugen på det lilla äventyr 37signals håller på med för att jag gillar hur de resonerar i dessa sammanhang. Sen håller jag med dig i att det med allra största sannolikhet inte är den vägen vi behöver gå i ett mera strukturerat skede. Tack för din återkoppling!

## Är det i år Linux blir ett alternativ för fler?Så kom ...

2025-08-25T04:00:00Z

##

Är det i år Linux blir ett alternativ för fler?Så kom dagen då jag beställde en Linuxdator till mig. En laptop från Framework med RISC V processor. Planen är att använda den som min arbetsdator. Under två decennier har val av skrivbordsdator i praktiken varit ett slags tvåpartisystem. Windows och macOS har turats om att dominera, ibland samtidigt i olika branscher, ibland med tydliga läger. Linux har funnits som den tysta motorn i bakgrunden, på servrar och i inbyggda system, oumbärlig men osynlig för de flesta användare. I år skiftar tonen. Inte tvärt, inte dramatiskt, men märkbart. Fler organisationer, utvecklarteam och myndigheter tittar på Linux som ett reellt slutanvändaralternativ. Frågan är inte om allt vänds upp och ned över en natt. Frågan är om vi nu ser början på en ny kurva som över tid förändrar vardagens datorer.

Det som förändras bär tre kännetecken. Hårdvara, mjukvara och politik. Hårdvaran blir intressant på ett nytt sätt. Utvecklingsmiljöerna i Linux har mognat och blivit påtagligt attraktiva för den som vill äga sin sina arbetsverktyg, i en tid där “software as a service” – SaaS har kommit att vara normerande. Och så har geopolitiken har klivit in i maskinrummet, särskilt i Europa, där digital självständighet väger tyngre än för bara några år sedan.

Först hårdvaran. Framework har under några år drivit en idé som låter enkel men går helt emot strömmen med ett annat synsätt på vad en laptop egentligen är. Datorn ska gå att laga, uppgradera och anpassa. Skärm, batteri, portar, tangentbord och till och med moderkort ska kunna bytas. För Linux spelar detta roll av två skäl. Det förkortar vägen mellan community och produktionsmaskin, och det gör det enklare att välja bort låsta komponenter som strular med drivrutiner. I år har dessutom ett RISC V baserat moderkort för Frameworks 13 tums chassi nått marknaden. Den är i första hand tänkt för utvecklare, men den visar ändå på ett symboliskt skifte, när inte bara mjukvaran är öppen. Själva arkitekturen under mjukvaran blir tillgänglig för experiment och förbättringar. Det är ett litet steg om man ser till volymer, men ett stort steg i en intressant riktning, som gynnar Linux eftersom öppen mjukvara, öppen hårdvara och standarder ofta mår bäst i samma ekosystem.

Sedan har vi utvecklarnas vardag. Under 00 talet vandrade många från Windows till Mac, lockade av ett välfungerande Unixbaserat system och polerad produktionskvalitet. I år syns tecken på en motrörelse. 37signals, kända för Basecamp och Ruby on Rails, har beslutat att göra Linux till sitt nya defaultsystem i företaget. De har dessutom beslutat att paketera och dela den variant av Linux de själva utvecklar och använder, kallad Omarchy, en slags remix ovanpå Arch Linux och fönsterhanteraren Hyprland. Jag är inte hemmastadd i Linux annat än på serversidan för egen del, men förstår så pass mycket att jag ser att det som 37signals har i kikaren inte är den gamla bild av Linux jag har. Det är en estetisk, tangentbordsbaserad arbetsplats som startar snabbt, håller sig uppdaterad och kan formas efter teamets behov. Företaget gör inte detta av några nostalgiska skäl, utan för att få kontroll, transparens och en friktion som leder till snabbare förbättringar. Det är också ett budskap till branschen. Om en erfaren produktorganisation väljer att arbeta så varje dag blir det svårare att avfärda Linux på skrivbordet som ett hobbyprojekt.

Arch Linux i sig fungerar här som indikator. Distributionen är byggd minimalistiskt och uppdateras löpande i stället för i stora språng. Det passar sannolikt många utvecklarteam som vill styra tempo och komponenter. I praktiken betyder det kortare steg från idé till fungerande miljö, samt snabbare vägar att backa när något bryter. Det är inte för alla, men det fyller troligtvis ett behov som tidigare täckts av macOS på utvecklarsidan.

Till så till sist politiken. Danmark har gjort digital suveränitet till ledstjärna i årets digitaliseringspolitik, och driver även frågan under det kommande halvåret som ordförandeland i EU. Digitaliseringsministeriet har påbörjat en övergång från Microsoft Office till LibreOffice i två steg och lyfter samtidigt behovet av att minska beroendet av en handfull utländska leverantörer. Riktningen pekar här mot öppen källkod och större egenmakt. Parallellt har ett antal danska komuner, där Köpenhamn går i spetsen, börjat testa alternativ och lägger grund för upphandlingar där öppna standarder premieras. Det handlar mindre om ideologi och mer om att säkra handlingsfrihet när världen rör på sig.

Tyskland ger ett andra datapunkt. Schleswig Holstein har påbörjat en flerårig migration med målet att ersätta Microsoft Office med LibreOffice och stegvis flytta från Windows till Linux för cirka trettio tusen arbetsplatser. Projektet innebär utbildning, stöd för specialsystem och en ny styrning av öppen källkod i förvaltningen. Kritiken finns och den skepsis som hörs är berättigad. Men för varje dag som passerar utan bakslag ökar sannolikheten att modellen går att skala och kopiera. Att en tysk delstat driver praktiskt genomförande gör att frågan flyttar från teori till praktik.

Sammantaget bildar hårdvaran, utvecklares förändrade möjligheter och suveränitetspolitiken ett fönster. För tio år sedan var Linux på skrivbordet antingen en kuriosa eller en livsstil. I år finns konkreta skäl som inte kräver ideologisk övertygelse. På hårdvarusidan kan du äga och laga din dator, byta moderkort, välja grafik och nätverkskort som fungerar väl med Linux. På utvecklarsidan kan du standardisera på en miljö som både går att dela i teamet och förändra när din stack förändras, och du kan bidra tillbaka när det är enklare att justera källkod än att vänta på en leverantör. I offentlig sektor finns fördelar i form av granskningsbar kod, minskad leverantörslåsning och tydligare kontroll över var data lagras och hur den rör sig mellan system.

Betydelsen av detta ska inte romantiseras. Det finns massor av bromsar och tröghet i systemet. Verksamhetssystem bundna till Windows, användarvanor som är svåra att skaka av, utbildningskostnader, tillgänglighetsfrågor och infrastruktur som under lång tid byggts kring proprietära standarder. Linux på skrivbordet kräver ett närmare förhållande till sin miljö. Man äger inte bara verktyget utan också besluten som formar verktyget. För vissa är det en vinst i produktivitet och fokus. För andra blir det en börda som stjäl tid från kärnuppgiften. Den bedömningen måste göras lokalt, inte dogmatiskt.

Ändå finns ett tydligt skifte i hur vi talar om alternativen. Värdet av kontroll och förutsägbarhet ökar i en tid när affärsmodeller och licenser byter villkor snabbare än förr. Värdet av insyn ökar när säkerhetskrav skärps och försörjningskedjor störs. Värdet av gemenskap ökar när verktyg utvecklas i öppna projekt som kan förgrena sig vid behov. Linux råkar vara den plats där dessa värden konvergerar. Det betyder inte att alla ska gå samma väg. Det betyder att fler kan göra det, av rationella skäl, och det är nytt.

Om detta är början på en större rörelse eller en större parentes avgörs inte av rubriker under 2025 utan kommer att ses i praktiken över kommande år. Det som talar för en trend är att drivkrafterna är oberoende av varandra. Hårdvara som går att äga och reparera behövs av miljöskäl och kostnadsskäl. Utvecklare som vill ha snabb återkoppling i sina verktyg gynnas av miljöer de kan forma helt själva. Offentlig sektor som vill kunna agera när geopolitiken skakar gynnas av öppna standarder. Var och en av dessa linjer kan fortsätta driva på utan att de andra bär allt. När alla tre pekar åt samma håll blir det svårare att hävda att vi bara ser en fluga.

Kanske är det klokare att inte tala om året för Linux utan om årtiondet för valmöjlighet. Windows och macOS kommer att förbli starka. De kommer att vara rätt val för många. Men Linux på skrivbordet har i år tagit några steg över en psykologisk tröskel. Det ser inte längre ut som ett sidospår, utan som ett alternativ som kan väljas av nytta, inte av trots. Om vi om några år upplever att det var här kurvan vände är det troligen för att fler organisationer vågade göra som de alltid gör när verktygen förändras. De testar, mäter, väljer och justerar. Precis så ser verklig förflyttning ut.

*Läs mer:*

[37signals om Linux på Framework](https://www.youtube.com/watch?v=BIaG32Siar8&t=23s )

[All in on Omarchy at 37signals.](https://world.hey.com/dhh/all-in-on-omarchy-68162450 )

[Arch Linux](https://wiki.archlinux.org/title/Arch_Linux )

[Danish government agency to ditch Microsoft software in push for digital independence](https://therecord.media/denmark-digital-agency-microsoft-digital-independence )

[It is the year of Linux at least for Denmark](https://www.windowscentral.com/software-apps/windows-11/its-the-year-of-linux-at-least-for-denmark-heres-why-the-countrys-government-is-dumping-windows-and-office-365 )

[Updates on Schleswig Holstein moving to LibreOffice ](https://blog.documentfoundation.org/blog/2025/03/13/updates-on-schleswig-holstein-moving-to-libreoffice/ )

[Germany’s northernmost state ditches Windows ](https://www.zdnet.com/article/the-german-state-schleswig-holstein-uninstalls-windows/ )

[Framework Laptop expands beyond x86 with first ever RISC V motherboard](https://arstechnica.com/gadgets/2025/02/framework-laptop-expands-beyond-x86-with-its-first-ever-risc-v-based-motherboard/ )

[RISC V mainboard for Framework Laptop 13 is now available](https://frame.work/blog/risc-v-mainboard-for-framework-laptop-13-is-now-available )

#DigitalResiliens #Innovation #Svenska

## Så skyddar Signal inte bara användaren, utan också ...

2025-08-15T20:09:05Z

##

Så skyddar Signal inte bara användaren, utan också samhälletSå har debatten om huruvida appen [Signal](https://signal.org/ ) är farlig eller inte åter bubblat upp. För fem år sedan fick jag på grund av mitt arbete en hotbild mot mig och min familj. Sedan dess har Signal varit mitt primära sätt att kommunicera med familj, vänner och bekanta, men också i arbetet. När debatten återkommer om Signal, och påståenden om att den skulle vara särskilt farlig för barn, får jag ofta frågor om detta. Inte minst eftersom vänner till mina barn, genom vår situation, också använder Signal.

Nu är vi här igen och detta är mina tankar om Signal och om helsträckskryptering.

Rätten till privatliv är fastslagen både i Förenta nationernas deklaration om mänskliga rättigheter och i Europakonventionen. Ett av de främsta digitala skydden för denna rättighet är helsträckskryptering. Det är en teknik som gör att bara avsändare och mottagare kan läsa meddelandet, ingen obehörig kan se innehållet, inte ens den tjänst som förmedlar det. Möjligheten att tala och skriva fritt utan rädsla för insyn är en grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Den gäller journalister och människorättsaktivister men också vanliga vuxna och barn. För barn är rätten särskilt tydlig i Barnkonventionen som ger dem skydd för integritet och trygghet för att växa upp som självständiga och delaktiga medborgare.

Övervakning kan ta många former. När den utförs av staten kan den bli farlig när makthavare använder den för att begränsa grundläggande fri och rättigheter. Men hotet kan också vara privat. I en hederskontext där familjen styr över individens liv och val kan tillgången till ett barns hela kommunikation bli livsfarlig. Föreställ dig en sjuttonårig flicka som är nykär i en annan sjuttonårig flicka och lever i en familj som fördömer allt utanför heteroäktenskap. Om släkten kan läsa alla hennes meddelanden kan följderna bli förödande. I sådana fall är stark kryptering inte bara en fråga om integritet utan också om att rädda liv.

Polisens fokus på att kriminella använder helsträckskryptering bortser från teknikens viktigaste funktion. Den skyddar den laglydiga majoriteten från övervakning, utpressning och maktmissbruk från staten, från privata aktörer, från brottslingar och även från främmande makt. Historien visar att försök att begränsa kommunikationsverktyg nästan alltid slår fel. Telegrafen, telefonen, e post, sms och sociala medier möttes av försök till kontroll men blev snabbt vardag. När en säker tjänst försvagas eller förbjuds är det främst laglydiga som slutar använda den, medan de som har brottsliga avsikter söker sig till andra lösningar.

Det går inte att förbjuda matematik. Kryptografi bygger ofta på öppna algoritmer, öppen källkod och teknik som är allmänt tillgänglig. I dag är det enklare än någonsin att skapa en ny meddelandetjänst med stark kryptering, inte minst genom moderna utvecklingsverktyg och AI. En strategi som går ut på att försvaga helsträckskryptering blir därför ineffektiv redan från början och riskerar att skada banker, sjukvård, företag, civilsamhälle och försvar, utan att stoppa de aktörer man vill åt.

Just Signal är dessutom ett av de bästa exemplen på hur säkra kommunikationsverktyg kan utformas i samhällets och individens tjänst. Den är kostnadsfri och drivs av en stiftelse utan kommersiella intressen. Den bygger på öppen källkod, vilket innebär att vem som helst med kompetens kan granska att tekniken fungerar som utlovat och inte innehåller bakdörrar. Den är på många sätt raka motsatsen till slutna och kommersiella plattformar där användarna tvingas lita på företagets ord.

Att värna helsträckskryptering är därför inte att ge efter för brottslighet. Forskning visar att den är avgörande för att motverka censur, försvara minoriteters rättigheter och bevara demokratins fundament. Det är ingen slump att Försvarsmakten rekommenderar användning av helsträckskrypterade meddelandetjänster istället för sms. De vet att säker kommunikation är en nödvändighet. Den insikten borde gälla för hela samhället.

#DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #helsträckskryptering #Signal #Svenska

## Do Not Let American Threats Steer Europe’s Digital ...

2025-02-22T20:05:07Z

##

Do Not Let American Threats Steer Europe’s Digital FutureSweden and the EU are now under severe pressure from the United States. Donald Trump, once again holding the presidency, [is threatening trade policy and legal action](https://www.whitehouse.gov/fact-sheets/2025/02/fact-sheet-president-donald-j-trump-issues-directive-to-prevent-the-unfair-exploitation-of-american-innovation/ ) against countries that tax digital services or regulate the major tech companies. His latest executive order, which targets digital taxes and criticises European regulations such as the Digital Markets Act (DMA) and the Digital Services Act (DSA), demonstrates a unilateral and authoritarian agenda. Tensions regarding trade, technology, and digital rights are escalating, and Europe must act decisively to protect citizens’ freedoms and rights against authoritarian pressure from the United States.

When the United States declares that trade barriers and tariffs may be introduced in response to European initiatives, all EU Member States are affected. While the issue primarily concerns taxation of digital services, it is underpinned by a deeper conflict over what digital society we should have. In Europe, we have taken as our point of departure that citizens’ privacy, freedom of expression, and security must guide policy. The current American stance, under Trump’s leadership, instead appears to emphasise the freedom of action for American companies, at the expense of social responsibility and shared rules of engagement. Here, too, we see Trump departing from a rules-based order and invoking the law of the strongman.

From a historical perspective, Europe has a long tradition of prioritising citizens’ rights. Individual privacy is deeply rooted here, reflected in both national constitutions and the EU Charter of Fundamental Rights. The General Data Protection Regulation (GDPR) is one of the most prominent examples, with far-reaching requirements for how information about individuals may be gathered, processed, and stored. Now, this European civic perspective collides with an American administration that claims European regulation distorts competition for American companies.

The matter is not only about technical details of digital taxation or how legislation for tech firms should be shaped, but also about the scope of democracy. When Trump maintains that American companies “are generally not otherwise subject to foreign jurisdiction” and that “America’s economy should not be a revenue source for others,” he articulates a concept of sovereignty centred on unilateral self-determination and economic power. This contrasts sharply with the European stance, in which collaboration and negotiation have served as methods of avoiding escalating trade conflicts.

Sweden has a long tradition of developing democracy based on openness, independent institutions, and the protection of fundamental rights. We must not yield to American threats of trade sanctions by weakening our data protection or transparency. The EU must stand united and assert a strong position. Digital taxation of the tech giants is not merely about the economy, but also about fairness and sovereignty. If we yield to Trump’s aggressive policies, we set a dangerous precedent and signal weakness in the face of other major powers. Europe must show that it will not compromise its values.

As Trump now openly declares an intention to strike back at what he terms “extortion” by foreign governments, Sweden and the EU need to respond with a joint and forceful position. Digital taxation and regulatory measures are not designed to disadvantage American companies, but rather to create a transparent and legally sound system in which all actors operate under equal conditions. Through strong coordination within the EU, we avoid placing individual Member States in the line of fire. Unity also enables us to leverage our economic and political clout to promote fair trade.

For this strategy to succeed, Sweden and other EU countries must act jointly to defend their democratic traditions. In light of the prevailing uncertainty and heated rhetoric, clear steps are required:<li>Establish a united and unequivocal European approach on digital services taxation.</li><li>Stand firmly behind EU legislation and regulations, ensuring an open and pluralistic public discourse.</li><li>Invest in digital resilience and continuity management. Encourage research, development, and investment in European cloud services, data management, and AI, in order to reduce dependence on foreign platforms and thus strengthen Europe’s resilience.</li><li>Demonstrate political solidarity within the EU to counter division. When individual countries face criticism or trade sanctions from the United States, other EU Member States must respond collectively.</li><li>Develop common EU strategies to combat disinformation and cyber threats. Authoritarian leaders exploit digital vulnerabilities to sway public opinion and consolidate power. Coordinated measures can protect democracy.</li>

Europe finds itself at a juncture where we must once more assert our fundamental values. While Trump’s latest decree concerns digital taxation and regulations, at root it raises the question of whose interests should take precedence—those of American tech companies or those of EU citizens. By adhering to the principles of the rule of law, Sweden and the EU can jointly defend democracy. This is a responsibility we cannot afford to neglect.

#Demokrati #English

## Låt inte amerikanska hot styra Europas digitala ...

2025-02-22T19:39:42Z

##

Låt inte amerikanska hot styra Europas digitala framtidSverige och EU står nu under hård press från USA. Donald Trump, åter i presidentämbetet, [hotar nu med handelspolitiska och rättsliga åtgärder](https://www.whitehouse.gov/fact-sheets/2025/02/fact-sheet-president-donald-j-trump-issues-directive-to-prevent-the-unfair-exploitation-of-american-innovation/ ) mot länder som beskatta digitala tjänster eller reglerar de stora techbolagen. Hans senaste dekret, som riktar sig mot digitala skatter och kritiserar europeiska regelverk som Digital Markets Act (DMA), och Digital Services Act ( DSA), visar på en unilateral och auktoritär agenda. Spänningarna kring handel, teknologi och digitala rättigheter växer, och Europa måste agera kraftfullt för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter mot auktoritära påtryckningar från USA.

När USA deklarerar att handelshinder och tullar kan införas som svar på europeiska initiativ berörs samtliga medlemsstater i EU. Frågan handlar i första hand om beskattning av digitala tjänster, men i grunden finns en djupare konflikt om vad det digitala samhället ska vara. I Europa har vi utgått från principen att medborgarnas integritet, yttrandefrihet och säkerhet ska vara vägledande. USAs nuvarande linje, under Trumps ledning, tycks i stället betona vikten av amerikanska företags handlingsutrymmen, på bekostnad av samhälleligt ansvar och gemensamma spelregler. Också i denna fråga ser vi hur Trump lämnar en regelbaserad ordning och uttrycker sig utifrån den starkes rätt.

Sett i ett historiskt ljus har Europa en lång tradition av att sätta medborgarens rättigheter i centrum. Den personliga integriteten har djupt fäste, vilket speglas i såväl nationella författningar som EUs stadga om grundläggande rättigheter. Dataskyddsförordningen (GDPR) är ett av de mest välkända exemplen, med långtgående krav på hur information om individer får samlas in, hanteras och lagras. Nu kolliderar det europeiska medborgerliga perspektivet med en amerikansk administration som hävdar att europeisk reglering snedvrider konkurrens för amerikanska företag.

Frågan handlar inte enbart om tekniska detaljer kring digital beskattning eller hur lagstiftning för techbolag bör utformas, utan om demokratins rådighet. När Trump hävdar att amerikanska bolag ”generellt inte annars är föremål för utländsk jurisdiktion” och att ”Amerikas ekonomi inte ska vara en källa till intäkter för andra”, lyfter han en syn på suveränitet där unilateralt självbestämmande och ekonomisk makt står i centrum. Det står i skarp kontrast till den europeiska hållningen, där samarbete och förhandlingar har varit ett sätt att undvika eskalerande handelstvister.

Sverige har haft en lång tradition av att utveckla demokrati med utgångspunkt i öppenhet, oberoende institutioner och skydd av grundläggande rättigheter. Vi får inte ge vika för amerikanska hot om handelssanktioner genom att urholka vårt dataskydd eller insyn. EU måste här stå enat och driva en kraftfull linje. Digital beskattning av techjättarna handlar inte bara om ekonomi, utan om rättvisa och suveränitet. Om vi viker oss för Trumps aggressiva politik sätter vi ett farligt prejudikat och signalerar svaghet inför andra stormakter. Europa måste visa att vi inte kompromissar med våra värderingar.

När Trump nu öppet deklarerar en vilja att slå tillbaka mot vad han kallar ”utpressning” från utländska regeringar, behöver Sverige och EU svara med en gemensam och kraftfull hållning. Digital beskattning och regulatoriska åtgärder syftar inte till att missgynna amerikanska företag, utan till att skapa ett transparent och rättssäkert system där alla aktörer verkar på lika villkor. Genom stark samordning inom EU undviker vi att enskilda medlemsländer hamnar i skottlinjen. Enighet ger oss även möjlighet att nyttja vår ekonomiska och politiska tyngd för att främja rättvis handel.

För att denna linje ska bli framgångsrik behöver Sverige och övriga EU-länder agera gemensamt för att försvara sina demokratiska traditioner. Mot bakgrund av den osäkerhet och hetsiga retorik som råder krävs tydliga steg.<li>Markera en gemensam och tydlig europeisk linje i beskattningsfrågan för digitala tjänster.</li><li>Stå upp för EUs lagstiftning och regelverk och säkerställa en öppen, pluralistisk samhällsdebatt.</li><li>Investera i digital resiliens och kontinuitetshantering. Främja forskning, utveckling och investeringar inom europeiska molntjänster, datahantering och AI, för att minska beroendet av utländska plattformar och därmed stärka Europas motståndskraft.</li><li>Visa politisk solidaritet inom EU för att motverka splittring. När enskilda länder utsätts för amerikansk kritik eller handelssanktioner, behöver övriga EU-medlemmar agera gemensamt.</li><li>Utveckla gemensamma strategier i EU mot desinformation och cyberhot. Auktoritära ledare utnyttjar digitala sårbarheter för att påverka opinionen och stärka sin makt. Genom samordnade insatser skyddas demokratin.</li>

Europa befinner sig i ett läge där vi åter måste hävda våra grundläggande värderingar. Trumps senaste dekret må handla om digitala skatter och regelverk, men i grunden är det en fråga om vilka intressen som ska gå främst – amerikanska techbolag eller medborgare i EU. Genom att hålla fast vid rättsstatens principer kan Sverige och EU gemensamt försvara demokratin. Det är en uppgift vi inte har råd att misslyckas med.

#Demokrati #Svenska

## Rådighet för transformation – mitt anförande på Folk och ...

2025-01-12T15:15:16Z

##

Rådighet för transformation – mitt anförande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen*Nedan återfinns mitt anförande på Folk- och Försvars Rikskonferens i Sälen 2025. Det går att se talet i sändningen [på Youtube från 1:58 in i sändningen](https://youtu.be/uEacnObRyos )..*

Ers Majestät, mina damer och herrar. Den pågående teknikutvecklingen och samhällstransformationen förändrar i grunden förutsättningarna för vårt totalförsvar. Vår tids utmaningar kan inte lösas genom att bara göra mer av det vi gjorde igår – vi måste utveckla förmågan att åstadkomma det vi aldrig gjort förut. Låt mig dela med mig av vad jag erfarit och forskat på den senaste tiden.

Under hösten har jag haft möjlighet att som forskare och innovationsledare bidra i det svenska stödet till Ukraina, såväl här hemifrån som på plats. Ihop med kollegor på RISE, statens forskningsinstitut, och Myndigheten för Psykologiskt Försvar har jag arbetat tillsammans med Ukrainas Center for Countering Disinformation, ett organ inom presidentens nationella säkerhets- och försvarsråd. Centret har en central roll i att identifiera, analysera och bekämpa desinformation som hotar Ukrainas nationella intressen. Det är en liten offentlig verksamhet, med ung personal och med ett stort och svårt uppdrag, som arbetar under extremt svåra förhållanden. Centrets arbete är avgörande för Ukrainas förmåga att möta informationspåverkan och hybrida hot, och för hela samhällets förmåga att stå emot propaganda. Hur de förmår leda och organisera sin verksamhet för att möta ständigt förändrade förutsättningar är helt avgörande för dem.

För att de ska lyckas, behöver varje resurs och förmåga användas ändamålsenligt och effektivt. Det är i detta arbete vi bidrar genom att tillföra kunskap om nya arbetssätt, metoder och teknologier, så som kunskap i innovationsledning, AI och andra områden. I vårt arbete ställer vi oss därför frågan – “vad kan vi göra för att åstadkomma så mycket effekt som möjligt, så snabbt som möjligt, med så få resurser som möjligt?” Om vi snabbt kan öka verksamhetens effekt med 5 eller 10%, eller tillföra en ny förmåga, med hjälp av ny teknik, ny tillämpad forskning och nya arbetssätt så kan det spela en avgörande roll för deras totala förmåga och långsiktiga resiliens. Det är genom insikt i de konkreta behov som finns, i kombination med våra samlade förmågor, som vi tillsammans skapar nya lösningar genom olika innovationsinitiativ. Vi ser också detta tydligt i hur Ukraina experimenterar, lär sig och skalar upp användningen av teknik, som exempelvis drönare och 3D-printing – en utveckling som kräver både experimenterande och acceptans för att misstag kommer att ske på vägen mot nya förmågor.

Vad vi ser genom vårt samarbete i Ukraina är att vi lever i en tid av omställning, där vår förmåga att leda och organisera för förnyelse och transformation ger oss en ökad kapacitet att skydda och försvara oss, och skapar nya förmågor. Det räcker inte med att göra likadant som vi gjorde igår.

När samtiden är lugn är framtiden mer förutsägbar, då går det att fatta faktabaserade beslut baserat på föregående års resultat, och dra ett streck rakt in i framtiden med ett tydligt mål. Den tiden lever vi tyvärr inte längre i.

I de turbulenta tider vi nu befinner oss i, står vi i ett läge där vi måste göra och åstadkomma det som vi aldrig gjort förut och aldrig ställts inför. Det finns inte en färdig karta. Osäkerheterna är större och stigen är inte upptrampad. Det handlar det inte bara om teknik, utan om oss människor, om vår kunskap och om hur vi organiserar våra resurser och verksamheter. Här har vi mycket att lära och göra för att stärka vår förmåga.

I Ukraina har jag sett många exempel på förmåga till anpassning och utveckling. Jag ser namnen på ockuperade städer på en informationstavla i tågstationens stora vänthall i Kyiv. Namnen syns på på destinationer som Donetsk, Luhansk och Mariupol – städer som nu ligger bortom räckhåll, ockuperade av ryska styrkor. En av de städer som tidigare var ockuperad, Kherson, lyser vit igen och går åter att resa till. En tågtavla som visar förbindelser som inte längre existerar, blir samtidigt en symbol för hopp, för försvarsvilja och om att en dag kunna färdas genom ett öppet och demokratiskt samhälle igen.

Rådigheten att anpassa och utveckla syns på många sätt. På vägen med tåget från Kyiv tillbaka till Polen stannar tåget oväntat, och börjar backa, bara för att sedan ta en annan väg. I appen för flyglarm syns lägesbilden tydligt. Området vi var på väg in i Lviv var utsatt för ett raketanfall. På vägen över gränsen mot Polen en tid senare, ursäktar sig personalen för den försening på fyra minuter som uppstått.

Det förändrade geopolitiska läget har skapat en osäker tid också för Sverige. Rysslands aggressioner har drastiskt försämrat säkerheten i hela Europa. Vi möter nya, komplexa hot i form av otillbörlig informationspåverkan, cyberattacker och fysiska sabotage, samtidigt som terrorhotnivån är fortsatt hög. Här är teknikutvecklingen en starkt bidragande faktor till ökad osäkerhet. Tekniken och dess förhållande till vår säkerhet, är något jag vill sätta ljuset på. Det senaste decenniernas utveckling med internet, mobiltelefoni, molntjänster och inte minst artificiell intelligens förändrar på många sätt förutsättningarna för hur vi lär oss, hur vi organiserar verksamhet, hur vi skapar värde i samhället, men inte minst hur vi skyddar oss och vårt öppna samhälle.

Den digitala utvecklingen är inte en separat kraft. Den är en del av en transformation som påverkar alla delar av samhället. Vår digitala resiliens, vår förmåga att skydda och även återhämta oss i våra digitala miljöer från olyckor och angrepp i kris och i krig, är avgörande för vår totalförsvarsförmåga.

Den tekniska utvecklingen för med sig mycket gott i samhället. I mitt arbete på RISE är detta oftast det som är i fokus för mitt och mina kollegors arbete. Det handlar om hur vi kan använda de enastående förmågor teknik för med sig för att öka våra företags konkurrenskraft och samhällets välfärd, stärka människors förmåga, göra oss friskare och samhället starkare. Nu, i turbulenta tider, är tekniken, och vår förmåga till innovationsledning, förnyelse och utveckling även avgörande för vår förmåga att skydda samhället.

För precis som tekniken skapar möjligheter, så är den också verktyg för de aktörer som vill vårt samhälle illa. Låt mig illustrera med några bilder från de senaste månaderna.

Den 16 september 2024 avslöjar läckta dokument från Rysslands propagandaorgan Social Design Agency (SDA) att Kreml bedriver omfattande desinformationskampanjer inför Europaparlamentsvalet 2024. Operationerna syftar till att stärka högerextrema partier och undergräva stödet för Ukraina, med användning av AI-genererade memes, falska dokument och koordinerade botattacker.

Den 19 september 2024 utsätts den amerikanska senatorn Ben Cardin för ett avancerat deepfake-baserat bedrägeri, där en AI-genererad version av Ukrainas tidigare utrikesminister Dmytro Kuleba försöker manipulera honom i en Zoom-konversation. Under mötet ställs politiskt laddade frågor om amerikanskt stöd till långdistansmissiler i Ryssland. Cardin avslutar samtalet när han inser att det är ett försök att utnyttja hans politiska roll.

Den 24 september 2024 avslöjar Säkerhetspolisen att Irans säkerhetstjänst utfört ett cyberangrepp i Sverige, där 15 000 sms skickas ut via en kapad tjänst med uppmaningar till hämnd mot koranbrännare. Syfte är att öka polariseringen kring de pågående koranbränningarna i Sverige.

Den 19 november 2024 förstörs två viktiga undervattenskablar för internetkommunikation i Östersjön. – en svensk-litauisk kabel och en finsk-tysk kabel – vilket leder till en polisutredning om sabotage. Den 25 december 2024 inträffar under ett par dygn fyra nya kabelbrott, däribland på elkabeln Estlink 2 mellan Finland och Estland, samtidigt som ett fartyg kopplat till den ryska skuggflottan, visar avvikande rörelsemönster i området. Finsk polis, i samarbete med andra myndigheter, utreder händelsen som sabotage.

Den 13 december 2024 avslöjas det att Ryssland använder AI för att klona röster och manipulera videor av världsledande akademiker. Kampanjen syftar till att övertyga om att Ukraina bör kapitulera och att sanktioner mot Ryssland bör hävas. Falska videor, spridda via stulna profiler, påstår sig representera institutioner som Cambridge och Harvard och får spridning i sociala medier.

Dessa bilder är bara några i mängden av exempel på hur nya teknologier används för att hota och skada oss. Vi måste bli bättre rustade för att möta denna nya realitet.

Men som jag tidigare var inne på, skapar forskning, teknik och nya arbetssätt också möjligheter för oss och för mig syns detta varje dag i arbetet och vi har många exempel. Ett första exempel är att vi har använt ny teknik för att under hösten tillsammans med Cybercampus utveckla cyberlyftet.se, en plats för alla att stärka sin egen digitala motståndskraft. Ett andra är att vi tillsammans med Försvarsmaktens utvecklingsenhet för ledarskap och pedagogik, utforskar utvecklingen att testa och vidareutveckla ett digitalt ekosystem för lärande inom Försvarsmakten.

Ett tredje är att vi tillsammans med kollegor i Ukraina arbetar med avancerade AI-tjänster för att kunna utbilda dem, på ukrainska, genom att ha tränat en AI på att låta och tala som mig, så att jag lättare och snabbare kan utbilda. Tillsammans med våra partners i Ukraina utvecklar och skapar vi också flera olika nya förmågor genom ny forskning, ny digital teknik och nya arbetssätt. Här är hastighet viktig och vi ser hur det sätt vi arbetar på gör skillnad. Ju kortare tiden är från en insikt i en vetenskaplig artikel eller från ett forskningslabb, till operativ effekt, desto bättre. Liknande utveckling som den jag beskriver, möter vi idag i alla domäner, på marken, i luften, till sjöss, i rymden och i cyberdomänen.

Bara de senaste månaderna har vi sett enastående genombrott inom flera teknikområden. En kvantdator i USA har löst hittills olösliga matematiska problem. AI-baserade språkmodeller har utvecklats som går att använda lokalt på en mobiltelefon, utan uppkoppling på internet. Bara häromdagen presenterades en ny AI-modell som öppen mjukvara, som kan fungera som ett banbrytande varningssystem genom att analysera avloppsvatten för att upptäcka pandemier och biologiska hot tidigt. Och vänder vi oss hit till Sverige kan vi i vår pilothall för bioraffinaderi kan vi idag säkerställa tillgången på de flesta proteiner och därmed säkerställa det nationella behovet av proteiner i händelse av kris och krig. Och på motsvarande sätt finns idag kapacitet för att bidra med produktion av de 10 viktigaste bassubstanserna för läkemedelsproduktion.

Våra verksamheters förmåga att omsätta genombrott som dessa, och många andra, är beroende av den kunskap vi har, och vår förmåga att effektivt omsätta den i handling.

Det vi ser idag är också att innovationsflödet har förändrats. Tidigare drev militär forskning och utveckling på civil innovation. Nu ser vi hur civil teknologiutveckling i universitet, institut och i näringslivet, särskilt inom det digitala området, skapar nya möjligheter för totalförsvaret, om vi är öppna för att tänka nytt.

Vi står alltså inför ett läge som förändrar förutsättningarna för totalförsvarets förmåga. Ska vi möta denna transformation går det inte att bara göra mer av det vi gör idag. Det räcker inte med att bara att utgå från vad vi vet och förbättra det vi redan gör. Vi måste sluta göra saker som inte längre har effekt. Men framför allt måste vi ha rådighet och mod att våga och vilja tänka annorlunda och nytt. Vi måste skapa förmåga att systematiskt arbeta för att ställa om arbetssätt, metoder, praktiker och teknik. Vi måste utveckla vår förmåga för att göra det vi aldrig gjort förut.

Omställning kan vara svårt och det kan vara smärtsamt. Det finns mycket som vi måste förändra nu. Och skapa. Det finns barriärer som hindrar utveckling som måste överbryggas.

Vi har byggt ett sätt att organisera verksamhet på som framförallt bygger på traditionstyngda förvaltningsmodeller. I forskning och i praktik ser vi att många av totalförsvarets verksamheter präglas av en stark regelefterlevnadskultur. Denna kultur kännetecknas av en rädsla för att göra fel, vilket ofta leder till att beslut eskaleras uppåt i hierarkin i stället för att fattas på lägre nivåer. Det gör beslutsprocesser långsamma och minskar flexibilitet. Det gör att medarbetarna fokuserar på att följa regler och procedurer, även när dessa är ineffektiva eller föråldrade. Rädslan att göra fel skapar en defensiv inställning där målet främst är att undvika kritik. Det riskerar att hämma innovation och utveckling.

Vi måste göra bättre, mer och snabbare. För att göra det behöver vi utveckla ett tvåhänt ledarskap. Vi behöver kunna arbeta med förvaltning och inkrementell utveckling baserat på faktabaserade beslut, där vi har kunskap och kända arbetssätt och metoder. Där det går att optimera och effektivisera. Men samtidigt måste vi också kunna arbeta med innovation och förnyelse. Här behövs ekonomiska förutsättningar att kunna pröva och testa, misslyckas och testa igen.

Vi behöver kunna prioritera, och veta när vi behöver arbeta på vilket sätt. När vi å ena sidan leder genom förvaltning och målstyrning, och å andra sidan när vi leder genom förnyelse, och arbetar målsökande.

Vi måste utveckla våra arbetsformer, hur vi arbetar, med vem, på vilket sätt och var, och öka vår kapacitet och förmåga till innovation. Den uppstår inte av sig självt. Det åstadkommer vi genom att utveckla funktionella innovationsledningssystem.

** **Genom ett ledningssystem för innovation blir det möjligt för oss att göra det vi aldrig gjort, med beräknad risk och hög styrfart.

För oss som leder verksamhet, oavsett var vi är i totalförsvaret, så börjar denna utveckling med oss själva. Vi måste ställa oss frågan vad vi behöver själva, och vad våra organisationer behöver, för att möta en allt mer komplex och otydlig framtid. Och när vi vet vilket det första steget är för oss och vår verksamhet, då ska vi ha mod att ta det steget.

Under resorna i Ukraina under hösten har jag upplevt hur deras myndigheter har varit tvungna att arbeta under extrema förhållanden. Deras vilja till förändring och transformation är inte ett val, utan en nödvändighet. Det mod jag såg där och hur de hanterar osäkerhet, är något som inte bara inspirerar, det berättar också något om vad vi själva behöver kunna, och vad vi behöver göra, här och nu.

När vi pratar om framtiden för vårt totalförsvar och vår kapacitet att skydda samhället, så är det inte bara en fråga om materiel, om teknik och personal. Det är en fråga om ledarskap, om mod och om förmågan att se möjligheter i förändring. Det handlar om att utveckla vårt sätt att tänka och förstå världen, där förmågan att ta olika perspektiv blir allt viktigare. Det är en fråga om att vilja och att vara i ett kontinuerligt lärande. Och att våga ta de nödvändiga stegen. Det handlar om rådighet. Om din rådighet som chef och ledare. Om att se till helheten och att utveckla organisatorisk förmåga. Om att skapa ledningssystem för innovation. Vi måste våga och kunna ta de risker som krävs för att skapa nya och bättre lösningar. Vi måste förstå att det är i osäkerheten och i utmaningarna som våra största möjligheter ligger.

Det är ingen annan. Det är du och jag. Det är vi som måste vara de som leder förändring, som vågar tänka nytt, som vågar göra det annorlunda. Det handlar om rådighet i transformation. När framtiden ser tillbaka på vår tid – vilka ledare vill vi ha varit? De som vågade möta samtidens utmaningar med klar blick, eller de som valde att vänta på att någon annan skulle ta första steget? Det är här och nu vi formar morgondagens totalförsvar. Vi har möjligheten, och det är upp till oss att ta den.

Tack.

#AI #Demokrati #Innovation #Svenska #Ukraina

## Vallfärd till BlueSky – om protokoll, plattformar och ...

2024-11-16T20:54:59Z

##

Vallfärd till BlueSky – om protokoll, plattformar och demokratiska samtal i en digital tidHar du sett allt fler söka sig till plattformen BlueSky den senaste tiden? Många har valt att utforska tjänsten den senaste tiden, så också jag. Jag skaffade ett konto precis när tjänsten startade, men har först nu börjat använda den mer systematiskt. Kanske blir du också nyfiken. Det här inlägget handlar om just denna resa, om protokoll, plattformar och demokratiska samtal i en digital tid.

Men denna resa börjar med X. Det är något fascinerade med att följa den pågående upplösningen av det som en gång var världens viktigaste digitala mötesplats. Jag under de senaste åren på distans observerat hur X, tidigare Twitter, gradvis förvandlats från en vital plattform för global dialog till något helt annat. Vi har alla kunnat följa hur Elon Musks övertagande systematiskt demonterat det som en gång var en central infrastruktur för samhällsdebatt och opinionsbildning. [Färsk forskning](https://eprints.qut.edu.au/253211/1/A_computational_analysis_of_potential_algorithmic_bias_on_platform_X_during_the_2024_US_election-4.pdf ) från Queensland University of Technology visar nu hur denna förvandling accelererat efter den 13 juli i år, då Musk öppet deklarerade sitt stöd för Donald Trump. Deras data visar att plattformens algoritmer numera ger republikanska konton mer än dubbelt så stor räckvidd som demokratiska – ett tydligt exempel på hur ägaren av en digital plattform aktivt kan manipulera det offentliga samtalet i realtid.

Utvecklingen väcker frågor om demokratins digitala infrastruktur. För även om jag själv sedan länge valt att lämna plattformen, ser jag dagligen hur svenska opinionsbildare, journalister och politiker fortsätter att använda X som sitt primära forum för digital närvaro. Det är som att se människor fortsätta hålla viktiga möten i ett rum där någon konstant vrider upp volymen på vissa röster medan andra systematiskt tystas. Varje gång en kommunpolitiker försöker dela information om lokala initiativ, varje gång en journalist försöker sprida viktig samhällsinformation, sker det nu i ett system som är designat för att främja en specifik politisk agenda.

Men mitt i denna digitala turbulens ser vi något hoppfullt. För tredje gången på två år väljer nu stora grupper användare att lämna plattformen. Denna gång till [BlueSky](https://bsky.app/profile/carlheath.se ). De första två vågorna kom i samband med Musks övertagande, då många sökte sig till alternativ som [Mastodon](https://heath.social/@carl ). Jag var själv en stark förespråkare för denna flytt, driven av en vision om ett mer demokratiskt internet byggt på öppna protokoll snarare än slutna plattformar. Mastodon, med sitt öppna ActivityPub-protokoll, representerade – och representerar fortfarande – en möjlighet att bygga digitala mötesplatser som ingen enskild aktör kan kontrollera eller manipulera.

För [snart två år sedan](https://carlheath.se/fran/ ) skrev jag om en vision där kommuner, myndigheter och organisationer skulle kunna äga sina egna digitala mötesplatser, sammankopplade genom öppna protokoll som ActivityPub. Det var, och är, en dröm om ett mer resilient digitalt samhälle, mindre sårbart för enskilda aktörers nycker eller kommersiella intressen. Jag såg framför mig hur svenska kommuner skulle kunna driva sina egna instanser, där medborgardialog kunde ske utan att vara beroende av kommersiella plattformars godtycke. Hur myndigheter skulle kunna nå ut med viktig samhällsinformation genom kanaler de själva kontrollerade, men som ändå var sammankopplade i ett större nätverk av öppen kommunikation. Men verkligheten har visat sig mer komplex än vad många av oss hoppades. Trots att Mastodon erbjuder många tekniskt överlägsna lösningar har plattformen inte lyckats attrahera den kritiska massa av användare som krävs för att skapa den levande dialog vi alla längtar efter. Färska siffror visar att Mastodon idag har omkring 886 000 aktiva användare – en blygsam ökning sedan plattformen kom att få många nya användare för två år sedan, och detta trots att flera betydande aktörer, som EU-kommissionen och olika europeiska myndigheter, har etablerat sig på plattformen.

Orsakerna till att Mastodon inte tog fart och attraherade användare är många och sammanlänkade. Den decentraliserade strukturen, som är en av Mastodons stora styrkor ur ett demokratiperspektiv, blir paradoxalt nog också dess akilleshäl när det gäller användarvänlighet. För nya användare kan valet av server kännas överväldigande – ska man välja mastodon.social med sina över en miljon användare, eller kanske en mindre, mer nischad server? Varje val känns som ett åtagande, även om det tekniskt sett är möjligt att flytta sitt konto senare. Men det handlar om mer än bara tekniska hinder. Mastodon har, trots sina förtjänster, misslyckats med att återskapa den typ av engagerande, levande konversation som fick Twitter att blomstra under sina bästa år. Det är som att ha alla ingredienser till en fantastisk måltid, men sakna receptet som får dem att samverka.

[I podden The VergeCas](https://pca.st/hm21iab9 )t med Nilay Patel, refererar han till ett uttalande av Steve Jobs om Microsoft och design. Jobs säger:

“The only problem with Microsoft is they just have no taste. They have absolutely no taste. And what that means is — I don’t mean that in a small way. I mean that in a big way, in the sense that…they don’t think of original ideas and they don’t bring much culture into their product.”

Patel menar att Metas Threads, och Mastodon, båda på olika sätt är på det sätt som Jobs beskriver Microsoft. Jag är sorgligt nog benägen att hålla med.

Samtidigt finns det fortfarande skäl att vara optimistisk kring ActivityPub som protokoll. När Meta nyligen började implementera det i Threads var det ett betydelsefullt erkännande av protokollets potential. När WordPress, som driver en betydande del av världens webbplatser, integrerade stöd för ActivityPub var det ytterligare ett tecken på att protokollets tid kanske inte är förbi. Det påminner om hur e-post utvecklades – från isolerade system till ett universellt protokoll som idag binder samman världen. Utvecklingen går långsammare än vad jag hoppades för två år sedan, men riktningen är ändå lovande. Kanske har protokoll en framtid framför plattformar ändå.

Och nu händer något oväntat och spännande i detta föränderliga digitala landskap. I kölvattnet av det amerikanska presidentvalet ser vi en ny våg av användare som lämnar X, men denna gång är det främst [Bluesky](https://bsky.app/profile/carlheath.se ) som lockar. Plattformen, som föddes ur ett projekt initierat av Jack Dorsey, tidigare vad VD på Twitter, har på bara några dagar vuxit med flera miljoner nya användare. Det är en anmärkningsvärd tillväxt som väcker både hopp och frågor om framtiden för våra digitala mötesplatser. Bluesky bygger på AT Protocol, ett annat öppet protokoll än ActivityPub men med liknande ambitioner om decentralisering och användarkontroll. Som teknisk arkitektur är det både elegant och ambitiöst.

Som långvarig förespråkare för ActivityPub känner jag mig kluven inför utvecklingen. Det är som att ha investerat år av engagemang i ett specifikt format för digital demokrati, för att sedan se en annan, liknande men ändå annorlunda väg öppna sig. Men kanske är det just denna typ av teknisk mångfald som behövs för att driva utvecklingen framåt. För när jag följer aktiviteten på Bluesky slås jag av hur de har lyckats lösa flera av de problem som plågat tidigare försök att skapa alternativ till traditionella sociala medier. Deras hantering av användaridentiteter genom domännamn är elegant – istället för att välja server kan användare [koppla sitt konto](https://bsky.social/about/blog/4-28-2023-domain-handle-tutorial ) till valfritt domännamn, precis som med e-post. Det finns en befriande enkelhet i detta som kontrasterar skarpt mot Mastodons mer komplexa struktur. Men det verkligt innovativa med Bluesky ligger i deras approach till algoritmer. I en tid där algoritmisk manipulation av innehåll blivit ett demokratiskt problem, som vi tydligt ser på X, har Bluesky valt en radikalt annorlunda väg. Genom att låta användare välja mellan olika “kuratorer” som sorterar deras flöden på olika sätt, har de skapat ett system som kombinerar algoritmisk effektivitet med användarkontroll. Det är en lösning som känns både tekniskt snygg och demokratiskt sund. De har också tankar om att göra algoritmer till en affärsmodell längre fram, och erbjuda specialdesignade algoritmer mot en kostnad. Hur det faller ut återstår dock att se.

Det är också viktigt att vara tydlig med Blueskys nuvarande begränsningar. Plattformen är ännu inte fullt decentraliserad. Mycket av infrastrukturen är fortfarande centraliserad under Blueskys kontroll. Det finns också frågetecken kring den långsiktiga finansieringen och styrningen. Plattformar med finansiering av riskkapital och kryptoaktörer skapar risker när det kommer till plattformens utveckling och design. Det finns alltid en risk att plattformar över tid får annonsörer och ägare som primära kunder framför användare, vilket leder till det Cory Doctorow beskrivit som “enshittification”. [Kanske är det vad som väntar BlueSky med](https://doctorow.medium.com/https-pluralistic-net-2024-11-02-ulysses-pact-tie-yourself-to-a-federated-mast-b2f89bb5b4d8 ). Kanske inte. Men teamet bakom teknologin och tjänsten verkar arbeta metodiskt och transparent mot sina mål om ökad decentralisering, även om vägen dit är lång och komplex.

När jag tänker på utvecklingen de senaste åren blir det tydligt att kampen för ett öppet internet som förmår hantera demokratiska samtal och en god opinionsbildning är mer nyanserad än vad många av oss kanske först trodde. Det handlar om så många dimensioner som måste sammanfalla. Från tekniska protokoll och användargränssnitt till att skapa miljöer där människor faktiskt vill vara och samtala. Mastodon lärde oss att teknisk överlägsenhet inte är tillräckligt. En plattform måste också vara inbjudande och intuitiv. Bluesky verkar ha tagit denna lärdom på allvar, och balanserar teknisk innovation med användarvänlighet på ett sätt som känns lovande.

I ett större perspektiv handlar utvecklingen om långt mer än bara sociala medier. Det handlar om hur vi som samhälle väljer att organisera våra digitala mötesplatser, och i förlängningen om demokratins grundläggande infrastruktur i en digital tid. När en enskild miljardär kan köpa upp och fundamentalt förändra en central plattform för opinionsbildning, som Musk gjorde med Twitter, blir det smärtsamt tydligt hur sårbart vårt nuvarande system är. Det är som att låta ett privat företag kontrollera alla torg och mötesplatser i våra städer, med rätten att när som helst ändra reglerna för vem som får tala och vem som blir hörd.

Det är därför jag ser det som så viktigt att se bortom de enskilda plattformarna och se till de underliggande principerna. Varje steg mot mer öppna, decentraliserade system är en vinst för demokratin – oavsett om det sker genom ActivityPub, AT Protocol eller något annat protokoll som ännu inte sett dagens ljus. Det viktiga är riktningen. Bort från slutna, centraliserade plattformar och mot öppna, interoperabla system där ingen enskild aktör kan ta monopol samtalet, oavsett det är en person, ett företag eller en stat.

Så nu är jag i situationen att omvärdera min tidigare position. Även om jag fortfarande är tror på ActivityPubs tekniska och demokratiska potential, har jag insett att vägen mot ett öppnare internet kanske inte är så rak som jag först trodde. Därför har jag nu valt att utforska Bluesky, inte för att jag övergivit min tro på ActivityPub, utan för att jag är nyfiken på och vill stötta varje seriöst försök att bygga mer öppna alternativ till de dominerande plattformarna.

Det som gör denna period särskilt intressant är att det kanske är nu det faktiskt går att se en reell möjlighet till förändring. Plattformen X gradvisa kollaps har skapat ett vacuum som varken Meta eller någon annan etablerad aktör lyckats fylla. I detta tomrum växer nu nya former av digital dialog fram, byggda på nya principer, protokoll och teknologier. Min vision om ett internet byggt på öppna protokoll snarare än slutna plattformar kvarstår. Men jag har under dessa år som gått kommit att bli något mer pragmatisk till hur vägen dit ser ut. Kanske är det just genom denna mångfald av initiativ och experiment som vi bäst främjar utvecklingen mot ett mer demokratiskt internet. För i slutändan handlar det inte om vilken specifik plattform eller vilket protokoll som “vinner”, utan om att gradvis bygga en digital infrastruktur som tjänar demokratin och samhället, snarare än enskilda aktörers intressen.

Du hittar mig på BlueSky på [@carlheath.se](https://bsky.app/profile/carlheath.se ) och på Mastodon på Carl Heath (npub1a2x…7e9m)

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #SocialMedia #Svenska

https://youtu.be/sSHK8j6miSY ChatGPT har nyligen fått en ny ...

2024-10-31T19:54:14Z

https://youtu.be/sSHK8j6miSY

ChatGPT har nyligen fått en ny funktion som gör det möjligt att söka direkt på webben. Istället för att enbart förlita sig på den data som ChatGPt tidigare tränats på, kan tjänsten nu dra in aktuell information från internet i realtid. Förändringen kommer troligtvis att påverka hur vi använder AI för informationssökning, ett område som tidigare varit dominerat av sökmotorer som Google och Bing, och i närtid AIn Perplexity. Frågan är vad denna utvecking egentligen innebär för oss användare, och hur den kan förändra vårt sätt att söka och förstå världen.

Tänk dig att du snabbt behöver veta dagens väder, eller kanske utforska ett sportresultat från kvällens match eller till och med aktuell forskning i något område. Fram tills idag har du varit tvungen att använda dig av en eller annan sökmotor, som Google, Bing eller kanske Perplexity. För egen del har jag det senaste året använt mig av Kagi, som jag varit väldigt nöjd med. Men processen av en sökmotor innebär att man navigerar genom sökmotorns länkar, hittar en tillförlitlig sida, och sedan läser igenom texten för att hitta sitt svar. Men nu, med möjligheten att söka direkt i ChatGPT, kan du få ett sammanfattat svar direkt i en konversation. ChatGPT går från att vara en assistent baserad på historisk data till att bli en levande informationskanal. Detta ger oss en direkthet och närvaro som de flesta AI-assistenter tidigare saknat.

Jag kan inte låta bli att tänka på boken “[Bekvämlighetens tyranni](https://volante.se/bocker/bekvamlighetens-tyranni/ )” av Andreas Ekström i detta nu, när utvecklingen att effektivisera informationsbearbetning tar ännu ett rejält kliv. Ekströms essä utforskar hur digitaliseringens framsteg har lett till att vi har förlorat kontrollen över viktiga aspekter av våra liv. Han argumenterar för att vår strävan efter bekvämlighet har gjort oss beroende av ett fåtal teknikjättar som nu kontrollerar allt från vår identitet till våra pengar, samtal och relationer. I utbyte mot smidiga tjänster har vi överlämnat stora delar av vårt privatliv och självständighet. Boken uppmanar oss att kritiskt granska denna utveckling och återta makten över den digitala revolutionen för att undvika en framtid där dystopiska scenarier blir verklighet.

Är det så att utvecklingen av tjänster som ChatGPT, nu med möjligheten att söka, gör oss än mer bekväma? Eller är detta bara en möjlighet, ett sätt att mera effektivt och bättre söka och bearbeta information? Med ny AI-funktionalitet som denna följer såväl ett ansvar som ett behov av reflektion. Vårt sätt att inhämta information kan komma att igen förändras på ett fundamentalt sätt. Det ser ut som om vi står vid ett vägskäl, där vi antingen ser teknikutvecklingen som primärt som en möjlighet, där vår förmåga att söka och orientera oss i en allt mer komplex värld förbättras, och får förmåga att hantera information förstärks. Där våra AI-assistenter ger oss stöd, men bara tillräckligt för att vi själva ska stå i centrum för vår kunskapsutveckling, för åra tankar, får förmåga att reflektera och våra känslor.

Eller, så kanske vi i ett mörkare scenario går från att vara aktiva, granskande individer som själva söker och analyserar information till att förlita oss på AI som filtrerar och sammanfattar åt oss.

Jag tänker att den väg vi väljer kommer att forma på vilket sätt vi tar del av information och bildar kunskap, både som individer och i samhället. Och hur dessa processer ser ut, är på många sätt avgörande för vår uppfattning av verkligheten.

AI kan skapa stor nytta genom att spara tid och förenkla informationsflödet, men det är upp till oss användare att säkerställa att vi fortfarande äger våra beslut och förstår betydelsen av medie- och informationskunnighet.

Med detta sagt är det omöjligt att inte fascineras av de möjligheter som detta medför. En AI som har direkt tillgång till världens senaste data och information kan på många sätt verkligen förändra våra arbetssätt i grunden. När du i en och samma plattform och utan att behöva kontextbyta kan söka, organisera, bearbeta och presentera information. Det är en utveckling som kan effektivisera, men också på gott och ont än mer suddar ut gränsen mellan människa och maskin i arbetsprocessen.

Tekniken utvecklas samtidigt med att vi får en ökad förståelse för hur den påverkar oss. Det är svårt att på förhand veta. Det blir tydligt att det är allt viktigare att vi lär oss ställa rätt frågor – inte bara till AI utan till oss själva. Vad innebär det att få en färdig tolkning levererad? Hur kan vi säkerställa att vi behåller ett källkritiskt sinnelag, även när informationsflödet förenklas? Frågorna är inte bara tekniska, de är djupt filosofiska och samhälleliga. Blir utvecklingen framförallt positiv, och stärker vår förmåga, och bidrar till god samhällsutveckling? Eller riskerar den gradvis föra oss mot mera dystopiska framtidsbilder, som till exempel den i Wall-E.

https://www.youtube.com/watch?v=s-kdRdzxdZQ&t=1s

I en scen i filmen ser vi en dystopisk framtid där människor åker runt i svävande stolar på ett rymdskepp, helt upptagna av sina skärmar. De är fysiskt inaktiva, isolerade från varandra och beroende av teknik för allt från kommunikation till mat och dryck, utan att behöva någon form av mänsklig interaktion. Denna ständiga uppkoppling har förslavat dem i en bekvämlighetskultur som ersatt frihet och gemenskap med passivitet och isolering.

Det är svårt att veta hur teknik påverkar människan. Och vad vi behöver göra för att tämja tekniken på ett sådant sätt att den bidrar till människans och samhällets utveckling, snarare än sätter krokben för oss.

ChatGPT nya sökfunktion är utan tvekan ett betydande steg i tjänstens utveckling. Men som med alla framsteg bör vi inte tappa blicken för konsekvenserna. Teknologi för med sig bekvämlighet och effektivitet. Den påverkar hur vi tänker, hur vi förstår och hur vi förhåller oss till världen omkring oss. Så när vi sätter oss framför tangenterna för att testa dessa nya möjligheter att söka med AI, är det kanske viktigaste vi kan göra att bibehålla vår medvetenhet och vårt kritiska tänkande. Att nyfiket, men kritiskt, utforska. För det är ytterst vi själva som måste säkerställa att tekniken används för att stärka vår förståelse, snarare än att förenkla den till en bekväm illusion av kunskap.

https://carlheath.se/en-reflektion-om-att-soka-pa-internet-med-chatgpt/